R o s a l i n d a

Längtar tills måndag.
Längtar efter min mamma och mina syskon.
Och självklart mina vänner.
Längtar nåt otroligt mycket efter min pappa.
Men den tanken kan jag slå bort.
Hur mycket jag än längtar, eller hur mycket jag önskar eller hoppas.
Så kommer jag aldrig någonsin att träffa honom igen.
Hur jag än gör.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
De där bokstäverna.
A-L-D-R-I-G ekar i huvudet.
som att mitt huvud vore helt tomt.
Men tomt är det knappast.
Tycker tankarna snurrar runt som en klocka som fått fnatt.
Kvällarna är värst. Då går de inte att tränga bort.
Natten vill jag slippa.
Det går inte att sova.
Får ingen ro.
Vet inte ens om jag ska ligga kvar i sängen, eller sova på soffan.
Men går jag och lägger mig på soffan så vill jag till Mattias som ligger i sängen.
Sover så dåligt. Har förbannat svårt att somna.
Tankarna tränger på.
Tänker på allt negativt.
Hatar att det ska vara så.
Vill bara vara lycklig.
Ibland förstår jag inte varför. Varför?
Jag vill vara som förut.
Glad och sprallig. Alltid en räv bakom örat.
Men den tjejen försvann.
Jag tappade henne någonstans på vägen.
Nere på Visbys sjukhus kanske.
Då pappa berättade för mig att han fått cancer.
2006
Kanske redan då började jag förlora greppet om henne.
Jag har inte en aning.
Skulle tro att hon försvann från mig 30 oktober 2007.
Då det var svart på vitt. Det fanns inget att göra.
Våran pappa skulle försvinna.
Dit vi inte vet vart.
Till det okända.
Men han finns någonstans.
Det vet jag.
Skall försöka slå om mina tankar och fatta.
Fatta att läget är som det är.

Men jag kanske borde uppskatta det jag har.
Min familj, mina vänner. Zita. och Mattias.
Måste förstå att de jag har, det försvinner inte.
Jag kommer inte bli lämnad helt ensam som jag ibland får för mig.
Dom lämnar mig inte.