R o s a l i n d a

.

"Nu är det mitt tåg och dags för avgång
Stiga på aldrig tveka en minut
För att allt som flyger upp måste landa till slut
Kan inte titta tillbaks trots min vilja är stark"

Längtar tills måndag.
Längtar efter min mamma och mina syskon.
Och självklart mina vänner.
Längtar nåt otroligt mycket efter min pappa.
Men den tanken kan jag slå bort.
Hur mycket jag än längtar, eller hur mycket jag önskar eller hoppas.
Så kommer jag aldrig någonsin att träffa honom igen.
Hur jag än gör.
Aldrig.
Aldrig.
Aldrig.
De där bokstäverna.
A-L-D-R-I-G ekar i huvudet.
som att mitt huvud vore helt tomt.
Men tomt är det knappast.
Tycker tankarna snurrar runt som en klocka som fått fnatt.
Kvällarna är värst. Då går de inte att tränga bort.
Natten vill jag slippa.
Det går inte att sova.
Får ingen ro.
Vet inte ens om jag ska ligga kvar i sängen, eller sova på soffan.
Men går jag och lägger mig på soffan så vill jag till Mattias som ligger i sängen.
Sover så dåligt. Har förbannat svårt att somna.
Tankarna tränger på.
Tänker på allt negativt.
Hatar att det ska vara så.
Vill bara vara lycklig.
Ibland förstår jag inte varför. Varför?
Jag vill vara som förut.
Glad och sprallig. Alltid en räv bakom örat.
Men den tjejen försvann.
Jag tappade henne någonstans på vägen.
Nere på Visbys sjukhus kanske.
Då pappa berättade för mig att han fått cancer.
2006
Kanske redan då började jag förlora greppet om henne.
Jag har inte en aning.
Skulle tro att hon försvann från mig 30 oktober 2007.
Då det var svart på vitt. Det fanns inget att göra.
Våran pappa skulle försvinna.
Dit vi inte vet vart.
Till det okända.
Men han finns någonstans.
Det vet jag.
Skall försöka slå om mina tankar och fatta.
Fatta att läget är som det är.

Men jag kanske borde uppskatta det jag har.
Min familj, mina vänner. Zita. och Mattias.
Måste förstå att de jag har, det försvinner inte.
Jag kommer inte bli lämnad helt ensam som jag ibland får för mig.
Dom lämnar mig inte.

Idag har jag och Erika varit ute och åkt lite skidor med Zita.
De gick bra, hon sprang rakare än vad jag trodde. Kan ha o göra med att Pucko sprang framför Zita också.
De var kul, så nu ska ja kika på skidor och sele så ja kan börja åka med Zita.
och vem vet, kanske får för mig att åka själv också :)

Är lite sugen på att åka i backen också.. men vi får se!
Känner mig ganska tuff nu när jag sitter här i  min soffa. Men jag vet,
när jag står där uppe, skidorna på och ser inte vart marken är. Då är jag rädd.
Jag är rädd för höjden, att jag inte ska få stopp. Men vafan, de är väl bara o kasta sig och rulla ner..
Men som sagt.. jag är taggad. Kanske man skulle ta och åka i barnbacken. Det värsta är att ungarna är grymma.. inte jag.
I helgen när jag är ledig ska ja kika på skidor, och skoterkort.
Så allt blir av innan säsongen är slut.

Borde skriva upp en lista jag ska ha gjort Januari 2011.