R o s a l i n d a

När man inte vet när känslan skall försvinna, om den kommer försvinna.
När man inte vet om saknaden kommer minska, eller om den kommer bli värre.
Vad gör man när man inte vet?
När man inte kan ra reda på det man inte vet.
Jag får bara låta det va.
Jag måste acceptera att mitt liv ser ut som det gör nu.
Jag kan inte gå och vilja något annat.
Jag har det egentligen så förbannat bra.
Men är ändå inte nöjd. Vill ha något jag aldrig kommer att få.
Aldrig. Aldrig. Aldrig.
Det där förbannade aldrig.
Pappa.
*
Jag skall egentligen inte klaga, det kunde alltid varit värre än vad det är.
Men jag känner för det.
För just nu, just nu är jag inte på topp.
Och på topp kan man inte alltid ligga.
*
Jag har underbara vänner här hemma, även fast vi inte pratar varje dag,
vet jag att alla skulle ställa upp. Alla finns där. Ni är riktigt underbara, och ni vet vilka ni är.
Sen har jag mina syskon, mamma och willy. Som jag vet ställer upp för mig också.
Jag har Mattias. Han får mig att känna mig hel. eller helare kanske.
Jag behöver ha honom här, inte 68 mil bort.
*
Jag måste lära mig gå till graven, ta mig tid att sitta där.
Inte bara gå dit, och gå därifrån.
Men jag har inte ro till att vara där.
Vart finner man ro?
*
Var ute och red idag igen, och skall ut och rida i morgon.
Jag bara älskar det. Jag vill aldrig sluta med ridning. Aldrig.
Men ett uppehåll kommer det bli, det vet jag.
Men jag kommer aldrig lägga det på hyllan helt och hållet.
Inte.
*
Idag har jag även bokat biljett till Funäsdalen.
Ja, jag åker upp dit.
Nej, jag klarade inte av att vara utan honom i sju veckor. Det får duga med fyra.
Kanske det inte är någon större skilland på sju och fyra veckor?
Ni får tycka att jag är klen som inte klarar av sju veckor.
Det skiter jag i.
Jag börjar i alla fall jobba den veckan han är här nere, då kommer vi iaf inte träffas så himlans mycket.
Sen dröjer det ett bra tag innan nästa gång jag får vara med honom igen.
*
Tack o hej.