R o s a l i n d a

Ibland kan man bara känna att man gör allt.
Jag gör oftast allt för dig.

"Gå och hämta hörlurarna på mitt rum"
Jag springer dit. Jag gör det utan att tjafsa.
Fast det finns dagar då jag tjafsar emot, oftast för att jag "borde" göra det.
Men jag vill göra saker för dig. För du är är den du är. Min storebror.

Jag var även vid graven idag, hämtade stenen jag köpt till pappa.
Kom på att den kanske inte mådde så bra av att ligga där i snön.
Jag får lägga dit den när snön är borta, och det börjar bli vår.
Herregud vad jag lämgtar till våren.

Under våren blir allt så spännande, pirrigt och ljust.
Man är glad, det händer saker.
Jag kan åka till stallet, ut och rida.
Fåglarna sjunger och solen lyser.
Träden börjar bli grön, solen värmer gott.
Jag älskar våren.

Ibland älskar jag livet till 100.
Idag åt jag middag med mina älskade underbara syskon, Philip och Jonatan.
Efter det såg jag film hemma hos P och J.
Man har folk runt om kring sig, man lever, man skrattar. Man uppskattar det man har.
Och man är så otroligt rädd att förlora allt. Ragnar och Johannes.
Dom är mina favoriter. Jag älskar dom. Så det gör ont.

Men ibland räcker inte det. Ibland saknar man det förflutna. Det som varit.
Riktigt, ritkigt mycket.
"I will try to fix you"
När smärtan tar över. När allt man ser är svart.
När man bara skäller och är förbannad.
När man inte orkar kliva ur sängen.
När man inte vill att det skall bli morgon.
Då är det inte solsken, då regnar det.
Hela dagen.
Men ler, utan att ens veta om att man gör det.
Man fungerar så. Men är uppfostrad att vara artig.
Men inom en är allt rörigt, suddigt och ett helvete.

Men jag ger inte upp. Det kommer jag aldrig att göra.
Jag har det rätt bra, det finns endel som har det värre än mig.
Och med den tanken kan det ibland bli bättre, men bara ibland.

Jag tror man måste vara förbannad och ledsen. Men ibland måste man stoppa det.
Det får inte gå ut över fel personer.

Fan vad ont det gör. Så förbannat ont.

Men att veta att det aldrig kommer tillbaka, det förflutna. Hur mycket man än vill.  Vill bli sådär liten att man "sover" i bilen när man kommer hem sent på kvällen, så pappa bär in en i huset. Fast han mycket väl vet att man är vaken, men han gjorde det ändå. Jag var så liten.

Jag skulle göra vad som hälst för att få pappa tillnbaka, men jag skulle samtidigt göra vad som hälst för att få tiden att stanna.  Få min mamma att alltid vara så lyckllig som hon är med Willy, eller att jag alltid kommer att ha mina bröder vid min sida. Att jag och Johannes alltid kommer att stå varann nära, eller att alltid mina vänner kommer vara dom de är nu. Och att vi aldrig tappar kontakten.
Ibland vill jag inte växa ifrån det jag har, vill stanna här. Men samtidigt vill jag tillbaka.
Göra om allt.

"Det förfluta som inte återvänder, nuet som inte varar, framtiden som är okänd"
Så får man leva. Det går inte att göra något annat än att gilla läget. Men alla tar allt olika, det går inte att säga till någon annan hur den personen skall leva sitt liv. Jag har faktiskt inte upplevt det som hon eller han har. Och ibland kanske man är tacksam för det. För vissa saker är ens mördröm.
Livet är så förbannat orättvist. Så man skall passa på att leva medans det är som det skall.
Man vet aldrig när det ändras.

"You burned me with your eyes"
De var just de också.
Jag vet faktiskt inte om jag har sätt någon med finare ögon, blicken du har.
Ja, den tar bort all luft. Jag får ingen syre.
Men mer än så är det inte.
Det är bara dina ögon.
Jag simmar på djupt vatten.
Jag lekar med elden.
Jag vet att det är farligt,
speciellt utan brandvarnare eller utan brandsläckare.
Jag borde skaffa mig det.
Men jag har koll ändå. Jag är duktig.
Bara jag underviker ögonkontakt så är det ingen fara för min hälsa..


var nu inte oroliga.