R o s a l i n d a

Faktiskt riktigt skönt, minns inte senast jag bara var hemma och tog det lungt en fredag kväll.

Idag har jag packat rätt mycket av mina grejer och flyttat hit. Hem till min mamma.

Känns konstigt, jag vet inte hur många gåner jag "flyttat" från Näs och ändå varit där ofta, eller flyttat dit igen när det är lov. Jag vet inte varför, men nu känns det som att jag inte kommer tillbaka. Jag har ännu en miljoner grejer kvar förståss. Och självklart kommer jag sova där ibland, kanske nån helg, en dag i veckan eller något.

Det känns inte som jag skall vara där längre.

Och det är ett tungt beslut, jag älskar mina syskon, mer än allt annat. Men det känns som jag borde flytta. Det är Ragnars ställe nu. Och jag vet, att jag alltid är välkommen dit av honom. ALLTID.

Men Sigleifs, det är min uppväxt, det är där min pappa bor. Och just därför kommer det aldrig bli desamma. Sigleifs är verkligen hemma för mig. Men jag behöver min mamma. Egentligen min pappa också.

Men jag kan inte tänka så, jag kan inte tänka att jag behöver honom. För då blir jag knäpp.

Det går inte, jag kan inte ha honom här, kan inte ringa honom. Det finnns så himla mycket jag skulle vilja säga.

Som jag inte sagt, konstigt? Nej för jag kan inte prata med honom.

Jag kan inte nå honom. Ingen kontakt, ingen som svarar.

Det är just det som gör så ont. Så förbannat jävla ont. Jag kan inte komma åt honom.

Det jag saknar mest, är att prata med honom. Berätta saker jag har gjort.

Kanske borde testa att gå upp till hans grav, och prata och prata. Säga allt. Allt jag vill berätta.

Det kanske känns bättre då?

Jag kommer aldrig glömma en sak mamma sa till mig en gång.

Hon berättade att pappa hade sagt till henne "Nu kommer jag inte få se Russis ta körkort"

Och jag vet i fan vilket som känns jobbigast, att JAG och mina syskon växer upp och lever resten av våra liv utan våran pappa. Eller att pappa aldrig får se oss växa upp och bli gamla? Jag har ingen jävla aning. Det gör bara så sjukt ont, att veta att han saknar oss, att veta att han vill leva. Han vill inte vara där han är nu. Jag vet att han älskade livet, han älskade oss, sina vänner.

Jag vill berätta för honom, att för någon veckan sen gjorde vi hemma gjort Pizza, jag Jessica och Joel. Vi gjorde "Kenta Pizza" för det brukade pappa göra, och det var så gott. Jag saknar hans mat, jag saknar hans skratt, jag saknar till och med när han är sur.

Jag var ett barn. Och han ville leva.

Fan också.

Jag orkar inget längre, jag har ingen lust. Vill inte jobba, vill inte åka och rida, vill inte bo på Näs.

Vill bara ligga och sova hela dagarna, kolla one tree hill. Stanna i deras värd.

Nu när jag varit så dyster kan jag avrunda med något roligt.

Idag träffade jag min gamla chef och hennes man.

Jag saknar dom, jag saknar Skåls. Annikas Café. Där jag jobbade i tre år, tre sommarlov.

Annika och jag, vi hade för jävla roligt tillsammans.

Nu i efterhand, ångrar jag mig att jag inte åkte och åt middag tillsammans med henne och Micke.

Jag gillar dom, mycket!

Får åka dit på söndag, så vi hinner träffas innan dom åker tillbaka till Stockholm.

Dessutom tänker jag skriva brev till min gamla lärare. Jag hittade en gammal bok hemma som var hennes. Jag undrar hur hon mår? Jag tänker faktiskt rätt mycket på henne. Jag saknar henne, vet inte varför. Men jag gör det.

Vi hade henne hela gymnasiet. Hela jävla skit gymnasiet. Lika mycket som jag älskade att gå på gymnasiet, lika mycket hatar jag det. För det var där min värd vändes upp och ner.

På sitt sätt var hon där. Kanske därför jag saknar henne?

Jag skulle vilja åka och fika hos henne, men det går inte. Jag tror inte hon är kvar på Gotland längre.

Sen saknar jag min Hanna också.