5 December 2008.

Jag kan inte hjälpa det.
Jag är en lite besviken på dig.
Vet egentligen inte varför,
eller jo det vet jag visst.
Och det gjorde ont, väldigt ont
en sån liten sak, som du fördmodligen inte tänkte på
sårade mig. Att du inte ens lyssnade, eller om du inte förstod.
Men det var inte speciellt svårt att förstå, kan jag tycka.
Kanske inget att bli irriterad och ledsen över.
Eller jag vet inte. Men känner mig besviken.
Jag trodde faktiskt inte så om dig.
När jag för engångs skull försökte prata med dig.
Eller prata, skrev sms för.. men tanken var att vi SKULLE prata.
Men nej, nu vill jag inte. Inte ens om du tänker dra upp det.
och du hör inte ens av dig.
Jag vet inte om jag överdriver, men tror inte det nästan.

Ah, jag vet inte alls.


Jag älskar mitt hus, mitt barndoms hem.
Finns inget bättre ställe.
Inget ställe som jag trivs så bra på som här hemma.
Men ibland vill jag så mycket, vill bo här...
samtidigt vill jag bo hos mamma. Och ibland i Visby.
Men det är så himla jobbigt att tre ställen att bo på, tre ställen o ha alla sina grejer på.
Tacka gudarna för körkort i alla fall.
Men borde bestämma mig, vart jag skall bo och vara.
Det är jobbigt och inte komma till ro.


Nu skall jag gå och lägga mig i min säng och lyssna på musik och fundera.

None


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0