R o s a l i n d a

Fifan va nice med helg, hoppas att det kommer blir fin fint väder. 

Rasmus blev stoppad av polisen idag, jag åkte med honom.

När vi står där utan för bilen går Basse och Joel uppe på vägen..

Jag: " Öjj vart ska ni? "

B & J: " Till fiket "

Jag: " Jag följer med ! "

Polis säger till Rasmus: " Schysst tjej som lämnar dig "

Rasmus: " Tänker du lämna mig nu !?

Jag: " Nej fan, förlåt "

Undrar vem som var mest nervös, jag eller Rasmus?

Jag känner en tjej, hon var alltid så glad och sprallig. Hon brukade till och med ibland le för sig själv, hon sa alltid 

"fifan va de är pinsamt när man går och ler för sig själv" 

Men vi har glidit ifrån varann, och jag saknar den tjejen... riktigt mycket. 

Visst, hon är fortfarande glad, men inte riktigt desamma som förut. Jag skall hjälpa henne, att få tillbaka det hon tappat. 

För det är något, men jag vet inte vad. 

Jag har hört från andra, som säger att hon förändras, och blivit konstig. Visst, han känner henne inte jätte bra, inte så bra som jag känner henne. Men kanske just därför ser han det mycket bättre än mig? Jag har pratat med henne, många gånger. 

Men hon kan inte sätta fingret på vad det är som ligger och trycker på henne. Hon säger bara att hon känner sig tom, att det finns en knut, som hon inte riktigt får upp.

Hur skall man hitta öppningen? Så knuten försvinner...?

Hon har ockå sagt att hon kanske vet vad det är som ligger där och trycker, men hon kommer inte åt det. Det som gör mig mest ledsen är att hon inte känner igen sig själv heller..

Vi har några gemensamma vänner, och dom är oroliga för henne, och jag vet ifan om hon tycker det känns bättre då heller... för då känner hon sig nästan mer misslyckad.

Nej jag vet inte, men jag skall följa henne genom det här. Tänker inte lämna henne.

Hon får inte förlora sig själv.